På jobbet är jag som en zombie under den där timmen mellan åtta och nio, då det börjar ljusna lite mer – sen börjar jag sakta vakna till liv igen. På kvällarna är det som om min kropp stängs av när mörkret sänker sig, som om den gör sig redo för sömn redan vid fem-sex på kvällen.

Kanske borde man göra som i forna tider – vara vaken och arbeta när det är ljust, och gå och lägga sig när det mörknar. Å andra sidan innebär det att man skulle ha rekordkorta dagar vintertid, och väldigt långa nätter. Inte för att jag skulle ha något emot det… tvärtom, så trött som jag är nu skulle det mest kännas skönt.

Första semifinalen är avklarad! Här är mina funderingar:

De fem bästa låtarna:
– Serbien! Älskar balkanpop!
- Belgien! Gitarrpop när det är som bäst!
- Bosnien & Herzegovina! En rocklåt som faktiskt lät bättre live än på skiva.
- Albanien! Juliana Pasha gjorde ett bra framträdande med sin discorökare.
– Estland! Jag gillar verkligen Malcolm Lincolns ”Siren”, även om den inte lät lika bra live som på skiva.

De fem märkligaste inslagen:
- Maltas fågelvingar. Va? Varför?
- Polens äpplen. Och att de drog av tjejen tröjan. Märkligt var ordet.
- Den Moldaviska elfiolen. Med blå lampor. Och den Moldaviska saxofonen, som det spelades på samtidigt som det juckades. Mmm… kanske inte.
- Makedoniens hela framträdande, med halvnakna danserskor och ett långt gitarrsolo.
- De Vitryska fjärilsvingarna. Och Robert Wells. Kombinerat är det… katastrof.

Fler funderingar:
- Portugal tar hem priset för mest känslofyllda sångerska. Och mesta wailande.
- Kvällens etnopris går till Slovakiens ”Horehronie”.
- Om Ola inte vet vilken frisyr han ska skaffa härnäst, är det bara att snegla på Serbiens Milan Stankovic.
- Disney borde ringa både Malta och Portugal när det är dags att producera nästa disneyballad.

Min tippning? Nja… jag slog ju inga rekord direkt. Prickade in sju av tio finalister – och trodde aldrig att Ryssland och Vitryssland skulle gå vidare. Bättre lycka i nästa semifinal!

Idag är det Towel Day,

”A towel is about the most massively useful thing an interstellar hitchhiker can have. Partly it has great practical value — you can wrap it around you for warmth as you bound across the cold moons of Jaglan Beta, you can lie on it on the brilliant marble sanded beaches of Santraginus V. (…)

More importantly, a towel has immense psychological value. For some reason, if a strag (strag: non-hitchhiker) discovers that a hitchhiker has his towel with him, he will automatically assume that he is also in possession of a toothbrush, face flannel, soap, tin of biscuits, flask, compass, map, ball of string, gnat spray, wet weather gear, space suit etc., etc. Furthermore, the strag will then happily lend the hitchhiker any of these or a dozen other items that the hitchhiker might accidentally have ”lost”.”

Jag tror jag läste ”Liftaren” för första gången när jag var femton-sexton år. Jag började skratta redan på första sidan, och sedan dess har jag alltid haft boken med mig på resor och läst den minst än en gång per år.

Douglas Adams, var du än är – tack för att du gav oss en fantastisk bok.

Så är det äntligen tisdag, och ikväll går Eurovision Song Contests första deltävling av stapeln. Hela 17 länder drabbar samman i en musikalisk kamp, där tio låtar går segrande ur striden till finalen på lördag. Här är kvällens sjutton bidrag, och mina åsikter kring dem!

1. Moldavien: Sunstroke Project & Olia Tira – Run Away
En standarddiscolåt som inte tilltalar mig särskilt mycket. Olia sjunger bra, beatsen sitter där de ska – men det känns varken nytt, fräscht eller tilltalande.

2. Ryssland: Peter Nalitch & Friends – Lost and forgotten
Ryssland tävlar med en ganska pampig och melankolisk ballad med vissa humoristiska inslag. Sångaren sjunger bra till de akustiska gitarrerna, men jag får ingen segervittring.

3. Estland: Malcolm Lincoln – Siren
En av Eurovisions absolut bästa låtar kommer från Estland, och är en snygg modern poplåt med piano och elektroniska inslag. Jag älskar den här och ger den lätt 12 poäng, men jag misstänker att den tyvärr är för modern för tävlingen.

4. Slovakien: Kristina Pelakova – Horehronie
Kristina sjunger en etnopoplåt med flöjter och skön rytm som handlar om den vackra Slovakiska naturen, om jag inte läst fel. En rätt skön låt som sticker ut genom att inte vara en ballad. Kommer säkert gå vidare till final.

5. Finland: Kuunkuiskaajat – Työlki Ellää
Det svänger, det kan jag medge. Men bra är det inte. Det är Sarek möter Jokkmokksjokke med dragspel, och på finska dessutom. Jag hoppas innerligt att de åker ut.

6. Lettland: Aisha – What for
Ännu en av mina favoriter, jag gillar melankoliska ballader och den här är inget undantag. Den har dessutom exakt rätt mängd dragspel och rätt mängd modernt komp för att helt enkelt vara riktigt bra. Synd bara att texten är obegriplig – men förhoppningsvis går den till final ändå.

7. Serbien: Milan Stankovic – Ovo Je Balkan
Det svänger, det är balkanpop och en blond kille med en otroligt märklig frisyr. Men det är faktiskt rätt bra! Jag kan inte rå för att jag gillar sånt här (men så gillade jag ju också Andra Generationens Kebabpizza Slivovitza), och hoppas att den går till final.

8. Bosnien & Herzegovina: Vukasin Brajic – Thunder and Lightning
Det här är tävlingens mesta gubbrocklåt, skulle jag vilja påstå. Den är förvisso snygg, med stråkar och gitarrer i skön förening, och den kan säkert gå vidare till finalen. Den känns lite för slätstruken för mig.

9. Polen: Marcin Mrozinski – Legenda
Polens bidrag börjar otroligt dramatiskt, men leder sen in till en ganska skön, teatralisk midtempoballad med en duktig sångare och melankolisk, vacker refräng. Svårtippad, men jag gillar den.

10. Belgien: Tim Dice – Me and my guitar
En riktigt mysig sitta-vid-lägerelden-och-sjunga-låt med akustisk gitarr och en sångare som vill se lite egen ut. Låten är bra, men framträdandet (det jag sett) har varit lite för händelselöst. Kan nog gå vidare till final ändå, för låten är fin.

11. Malta: Thea Garrett – My Dream
Malta har skakat fram ännu en duktig sångerska och gett henne en pampig ballad. Det är disneystråkar, pampigt och känns rätt… trist. De otroligt märkliga måsvingarna i bakgrunden gör det hela inte bättre. Synd på en så bra sångerska.

12. Albanien: Juliana Pasha – It’s all about you
Jag tror Albanien tackar sina lyckliga stjärnor för att de röstat fram en uptempolåt i år. När den dessutom ligger efter tre ballader i startfältet kan det väl inte gå fel? Jag tror den här seglar direkt till final.

13. Grekland: Giorgos Alkaios & Friends – Opa
Jag misstänker att grekland vill byta startnummer med Albanien – men så funkar det ju inte i Eurovision. Och om Serbien uppfyller alla fördomar med sin balkanpop gör Grekland detsamma med sitt bidrag. Opa är, som namnet antyder, greklandspop med näst intill tuggummiliknande egenskaper när det gäller att sätta sig på huvudet. Kommer gå vidare till final.

14. Portugal: Filipa Azevedo – Há Dias Assim
Ännu en ballad, med en duktig ung tjej som sjunger. Vi har hört det förut i år, men Portugals låt är riktigt fin. Dock verkar sångerskan vara lite för förtjust i wailande och spröda falsettoner för att jag ska gå igång på det. Kan nog gå till final ändå.

15. Makedonien: Gjoko Taneski – Jas Ja Imam Silata
Tävlingens andra kille-med-rocklåt, och tyvärr ligger båda bidragen i samma deltävling vilket kan göra att de stjäl röster från varann. Det Makedonska bidraget har dock en riktigt catchy refräng som jag gillar, men det hela förstörs lite av att det är ett rapparti á la Linkin Park mitt i låten och ett oförklarligt gitarrsolo. Svårtippat.

16. Vitryssland: 3+2 – Butterflies
Det här är såsigt, tråkigt, hemskt och mesigt. Inte ens det faktum att Robert Wells enligt uppgift kommer sitta vid pianot räddar den Vitrysska fjärilen från att flyga rakt in i väggen och dö. Dessutom uttalar de imagine som “imejjginn”. Bort, bort, bort!

17. Island: Hera Björk – Je ne Sais Qui
Min första tanke när jag hör Islands bidrag är att någon fått E-Type att emigrera. Hera Björk är en duktig sångerska, men låten känns för mycket 90tal för att jag ska gilla det. Med tanke på hur balladfylld årets Eurovision är kan det dock gå vidare till final ändå.

Jag tippar alltså att Slovakien, Lettland, Serbien, Bosnien&Herzegovina, Belgien, Albanien, Grekland, Island och Portugal går vidare till final – och hoppas innerligt att även Estland gör det, även om det är mer troligt att något annat bidrag tar deras plats.

Hallå P3

Jag förstår att det är ett problem om det stämmer som Holmlund säger, att det är organiserade ligor som tar in romer till de nordiska länderna för att tvinga dem att tigga. Samtidigt känns det som att man går helt fel väg. Är det inte bättre att fokusera på att förhindra människohandel istället? Jobba hårt på att spränga de ligor som ägnar sig åt organiserat tiggeri?

Jag har väldigt svårt att förstå hur man kan tro att man kan lagstifta bort sådant som tiggeri. För mig är det uppenbart att vårt sociala skyddsnät inte är tillräckligt bra så länge som det finns människor som bor på gatan. Att då kriminalisera den sista utväg många människor har, nämligen att tigga, är för mig absurt och inhumant.

Istället för att kriminalisera tiggare bör man lägga pengarna på att dels spränga de eventuella människohandlande ligor som sägs existera, dels på att förbättra det sociala skyddsnätet så ingen behöver hamna i en situation där tiggande är enda utvägen. Först när vi har gjort det kan vi kalla oss ett modernt och socialt ansvarstagande land.

Siri är psykolog och psykoterapeut, verksam på Södermalm. Hennes patienter hänger av sig kappan, tar några klunkar vatten och berättar om sina djupaste rädslor och hemligheter. Men Siri bär också på en smärta. Hon är änka sedan hennes man omkom för ett år sedan, och i skärgårdsstugan som skulle blivit deras drömhem känner hon sig alltmer ensam och rädd.
Så hittas en av hennes patienter död i vattnet utanför hennes hem. Polisen finner ett självmordsbrev där flickan tackar Siri för att ha hjälpt henne inse hur meningslöst livet är. Siris värld rasar samman. Är hon verkligen så dålig på sitt jobb? Eller finns det en annan förklaring?

Camilla Grebe & Åsa Träff är systrar som tillsammans släppte sin debutdeckare Någon sorts frid under 2009. I boken får vi följa psykolog Siri Bergman, som kämpar med sina egna demoner – depression och fobier. Hon driver en privat mottagning tillsammans med sin bästa vän Aina, och genom Siris journalanteckningar och terapisessioner lär vi känna hennes patienter och arbete. Det är också där som letandet efter gärningsmannen börjar när en av Siris patienter hittas mördad.

Jag tycker omedelbart om Grebe & Träffs något stukade hjältinna. Det känns befriande att läsa en deckare som inte kretsar kring en polis, utan kring brottsoffret – och där brottsoffret dessutom har expertkunskap om mördarens sinne. Språket är omväxlande, och även om romanen är skriven i jag-form (vilket jag har lite svårt för) gillar jag språket. Grebe & Träff tecknar ett levande porträtt, vilket gör att jag dras in i boken och får svårt att släppa taget. Dessutom får vi även lära känna fler karaktärer, vilket gör att åtminstone jag ser fram emot att läsa fler böcker om Grebe & Träffs hjältinna.

Betyg: 4

Den här recensionen finns också på pocketblogg.se

Jag var fjorton år

Min tonår ackompanjerades av Björks musik. Jag dansade euforiskt till Violently Happy och Big time sensuality, hittade mig själv i Isobel och Bachelorette, grät till Headphones och All is full of love och fångades av det eteriska i Hyperballad. Jag tror aldrig jag varit så fångad av och gråtit så innerligt till en film som Lars von Triers Dancer in the dark.

Björk var inte bara musik för mig, hon öppnade mina ögon mot en annan värld. En större, bättre värld där det var tillåtet att drömma fritt och vara precis den man var. En värld full av förundran inför det vackra i musiken, naturen, filosofi och livsåskådning. En plats där varenda liten del av mig var accepterad för den jag är. En av de bästa konserter jag någonsin sett var när jag såg Björk på Vattenfestivalen i Stockholm någon gång runt 1997-1998, det var en scenupplevelse utöver det vanliga och jag var fullständigt salig efteråt. Euforisk.

Jag tror ärligt talat att Björks musik gjorde mig till en bättre människa. Hon vidgade mitt sinne och fick mig att tänka större, fick mig att se bortom min egna lilla småstadsverklighet. Även om jag tappade min relation till Björk efter hennes album Homogenic kommer jag alltid vara tacksam för det hon gav mig, och älska hennes säregna, speciella röst.

Lyssna gärna till min Spotifylista Björk – State of emergency

• Sol
• Varmt (linne och shorts var det som gällde)
• Hammockhäng
• Bra bok (läser om Måns Kallentofts ”Sommardöden”)
• P3
• Lite pyssel i trädgården
• Grillning hos grannarna

…det enda som möjligen saknas är rosévinet, men vitt vin funkar bra det med. Nu känner jag nästan grilldoften, så det är bäst att jag ger mig iväg. Trevlig kväll!

Jag läste i DN idag

Min första tanke är att det måste vara ett skämt. Min andra tanke är att undra hur det egentligen är ställt med människor i det här landet. Personligen tycker jag väl i och för sig att det är självklart att städa efter sig i en gemensam tvättstuga, men om nu någon i hyreshuset inte gör det finns det väl andra sätt att hantera det på än att använda datorsystemet som styr låset? De arga tvättstugelapparna är väl förvisso en svensk tradition (som dessutom blivit en bok), men vad hände med det vanliga hederliga att prata med folk? Resonera och diskutera om saken?

Nåja. Det känns skönt att bostadsföretagen inte får övervaka sina hyresgästers vanor, oavsett om det gäller tvättstugerutiner, trappuppgångar eller garage. Storebror må redan se oss, men han behöver ju inte se allt.

Aftonbladet skriver om det, SVT tar upp det i sitt program “Det kungliga bröllopet”, Svenska Kyrkan tycker till. Frågan om hur kronprinsessan Victoria och hennes Daniel ska ta sig in i kyrkan och fram till altaret är högaktuell just nu. Ska de unga tu följa svensk tradition och tillsammans gå ner för altargången, eller ska man göra enligt amerikansk sed, som Victoria enligt kvällspressen vill? Frågan är inte så enkel som man först kan tro.

För visst finns det en enorm symbolik att kvinna och man tillsammans går nerför altargången. Båda visar i och med detta att giftermålet är något man gör av fri vilja, som självständiga individer. Det är dessutom svensk tradition.

Men som Magdalena Ribbing berättade i Det kungliga bröllopet så handlar det också om formell rang. Victoria, som tronarvinge har högre rang än Daniel som varken är adlig eller kunglig. Det är inte förrän han svarar Ja vid altaret som han blir hertig och får prinstiteln. Att hon som tronarvinge förs in i kyrkan av sin far, som även är statschef, är därigenom korrekt i den mening att hon då förs in i kyrkan av någon med samma rang. En struntsak kan tyckas, men vårt kungahus är både traditionstyngt och håller på den formella etiketten. Dessutom är ju kronprinsessan den enda svensk som måste ha både konungens och riksdagens godkännande när det gäller den man hon väljer att gifta sig med, så det är inte helt fel att hon överlämnas även av den anledningen.

Det är med andra ord ingen enkel fråga. Personligen tycker jag nog att det är upp till Victoria och Daniel själva att bestämma – men skulle jag få önska vill jag nog se dem gå altargången ner tillsammans. Det där med den fria viljan och jämställdheten vinner för mig i längden.

Jag hör ju till dem som tycker att vi borde tillåta aktiv dödshjälp under kontrollerade former i Sverige, så självklart välkomnar jag Socialstyrelsens förtydligande. Kvinnan det gäller verkar dessutom mycket nöjd med utslaget, och planerar nu för att avsluta sitt liv i lugn och ro.

Förhoppningsvis är det här bara ett steg på vägen mot ett mer humant samhälle, där individen får större beslutanderätt inom vården. Jag vet att åtminstone jag ser fram emot det.

Och när jag ändå var i farten med förändringar, så passade jag på att byta tema. Bara sådär, liksom. Hoppas ni gillar det.

Det var ganska länge sedan

För Heberleins bok om den egna diagnosen Bipolär 2 berör. Jag kan ärligt säga att jag aldrig läst en bok som beskriver depression och mani på ett mer ärligt och rakt sätt. Varenda ord, varenda sida går rakt in i mig. Heberleins beskrivning av väntrummet på St:Lars i början av boken bränner i sin ärlighet. Hennes tvivel kring om hennes liv är värt att leva gör så ögonen tåras. Och när sidorna lider mot sitt slut lider jag med Ann Heberlein, när hon skriver om hur hon förbereder sig inför att ta det slutgiltiga steget.

Stundtals läser jag boken med en penna i handen. Stryker under, antecknar i marginalen, stryker för vissa citat som känns extra angelägna. Några utdrag har jag citerat i mina dagböcker. Ett av dem är detta:

”Jag tycker inte självmord är en bra lösning. Självmord är aldrig en bra lösning. Men jag tror att det är viktigt att tala om att vi finns. Vi som inte riktigt orkar med våra liv. Vi som bär på den där skammen att inte klara av livet. (…) Vi är ganska många. Vi lever med en dödlig sjukdom. Det är faktiskt så. Det handlar inte om att skärpa sig och ta sig samman. Det här är ett tillstånd som kräver kvalificerad medicinsk vård. Varje år dör ungefär ettusenfemhundra svenskar för egen hand. Det är många. Det är fler än som dör i trafikolyckor. Jag är övertygad om att det går att rädda ett par hundra av de här ettusenfemhundra. Jag tror att några av dem vill bli räddade.”

Jag kan inte nog understryka hur bra och viktig den här boken är. Känner du någon som är eller har varit deprimerad – läs den. Kommer du i kontakt med psykisk ohälsa via ditt arbete, läs den. Det kan mycket väl vara den viktigaste bok du läser i år.

[rating:5]

Författare: Ann Heberlein
Förlag: Månpocket
Utgiven: 200912
Antal sidor: 205
ISBN: 9172321717

Köp boken på Adlibris eller Bokus (sponsrade textlänkar)

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein