Jag var fjorton år när jag hörde henne för första gången. Den där omedelbara, säregna rösten, de smittande trummorna, det drivande kompet. När jag såg videon till Human Behaviour fastnade jag ännu mer, och jag visste att jag var tvungen att höra mer.
Min tonår ackompanjerades av Björks musik. Jag dansade euforiskt till Violently Happy och Big time sensuality, hittade mig själv i Isobel och Bachelorette, grät till Headphones och All is full of love och fångades av det eteriska i Hyperballad. Jag tror aldrig jag varit så fångad av och gråtit så innerligt till en film som Lars von Triers Dancer in the dark.
Björk var inte bara musik för mig, hon öppnade mina ögon mot en annan värld. En större, bättre värld där det var tillåtet att drömma fritt och vara precis den man var. En värld full av förundran inför det vackra i musiken, naturen, filosofi och livsåskådning. En plats där varenda liten del av mig var accepterad för den jag är. En av de bästa konserter jag någonsin sett var när jag såg Björk på Vattenfestivalen i Stockholm någon gång runt 1997-1998, det var en scenupplevelse utöver det vanliga och jag var fullständigt salig efteråt. Euforisk.
Jag tror ärligt talat att Björks musik gjorde mig till en bättre människa. Hon vidgade mitt sinne och fick mig att tänka större, fick mig att se bortom min egna lilla småstadsverklighet. Även om jag tappade min relation till Björk efter hennes album Homogenic kommer jag alltid vara tacksam för det hon gav mig, och älska hennes säregna, speciella röst.
Lyssna gärna till min Spotifylista Björk – State of emergency
